GLÖMSKANS ARKIV

-ETT ÅR AV ANTIRASISTISKT MINNE 

 

FELICIA MULINARI &

ATHENA FARROKHZAD

Januari

 

Rulla tillbaka dagarna, rulla tillbaka deras mull, rulla tillbaka timmar och

minuter, rulla genom de upplystaparkerna, genom staden, rulla tillbaka

han som blir beskjuten på sin cykel på väg till fotbollsträningen, rulla

cykeln baklänges längs gågator och återvändsgränder, rulla tillbaka

polisrapporten, rulla fotbollen tillbaka till

barndomens spelplaner.

 

*

 

Hon minns inget av det där. Att vara rädd var inte utmärkande, att vara

brun var inte iögonfallande. Det var inga särskilda dagar, inga formativa

händelser. Av seriemördarens dagar minns hon inget. Det var bara

mors vaggvisa om natten, varje natt samma outgrundliga ton i rösten.

Var rädd om dig, sjöng mor. De hatar oss, sjöng mor. Det enda hon

minns är att hon var ett barn med en mor som sjöng sånger.

 

*

 

Med alla våra datum i åtanke cyklar vi till manifestationen. Med motståndet

dunkande i huvudet, med förlusten för ögonen. Minns du var

du stod den dagen, vad du sa till mig, vad du höll i handen. Minns du

mors ord när du kom hem med blodfläckar på jeansen. Minns du vad

du tänkte om historiens förutbestämdhet strax innan du somnade.

Minns du den eviga lindansen: Ett steg till vänster så faller de i glömska.

Ett steg till höger så var de aldrig levande.

 

*

 

Han röker en cigg i dimman som bildas när en stad glömmer. Glömskan

kommer inte först. Först kommer likgiltigheten. De dör som flugor

i den där staden. Han röker en cigg. Regnet strilar ner som tårarna han

inte gråter. Glömskan kommer inte först. Först kommer anklagelsen.

Varför skjuter de på varandra, slocknar som eldflugor i den där staden.

Han bränner sig när han suger på filtret, försöker bli ett med elden.

Glömskan kommer inte först. Först kommer skulden. Om man låter

barn ränna omkring på kvällen. Om man skaffar fler än man har råd

med. Han fimpar och ur askan återuppstår inte den förlorade tiden. När

glömskan kommer misstar han den för syre.

 

*

 

Barnen surrar och flugorna snurrar. Det är barn och flugor som torkar i

blommorna på Nobelvägen. Gatorna är smällare och piss. Gatorna är

de döda barnens. Det är bara barn som kan få för sig att lägga blommor

och brev mitt på gatan för alla att trampa på. Det är barabarn

som sörjer barn som vet att kronblad är det enda som växer ur minnet.

Barnens ceremonier: chokladen sockersöt. Allting i en hög av död att

trampa på. Trampa på så du kommer ihåg. Barnet som sköts här älskade

Snickers.

 

*

 

Vi är glömskans arkiv. Vi arkiverar glömska. Glömskan är tunn och tung

som dimma. När vi lyfter den från himlavalvet sträcker vi en muskel.

Akta dina fötter så att du inte trampar i. Rulla tillbaka, trampa fram. Gå

inte förbi.

 

 

Februari

 

Vinter. Det är inte självklart. Vissa år säger staden att vintern är slut i

december. Det är staden som bestämmer omdet är kallt eller varmt.

Det är kommunen som delar ut rabatter. För fattigdom får man frostskador.

För frostskador får man inget. I den här staden finns ingen snö.

Våldet gömmer sig inte under vita täcken. I den här staden är det vinter

när kommunen säger att det är vinter. Vi vill sova, står det på banderollen

som vecklas ut på Sofielunds Folkets hus. Tio bokstäver för

romregistret,tvångsomhändertagandet, avhysningen av Sorgenfrilägret.

Tio bokstäver i utbyte mot en vaggvisa. Minns du när mor sjöng den? Vi är glömskans arkiv. Är det minnet eller glömskan som får kommunen

att beskriva romer som överlevnadsexperter. Vi är glömskans arkiv.

Vi lever som om de döda inte har dött. Vi rullar tillbaka. Vi trampar vidare.

 

 

Mars

 

Stoppa tennisbollarna, stoppa tillbaka racken i fodralen, sopa upp det

syntetiska gruset, stoppa det i påsen, läggpåsen i förrådet, lås för­ rådet

med nyckel, stoppa nyckeln i sopnedkastet, stoppa solen som lyser

över läktaren, stoppa läktaren från att ge vila åt dem som förtiger våldet,

stoppa ockupationsmaktens flaggor från att vaja, stoppa domarens

visselpipa i fickan, stoppa matchen, stoppa ockupationen.

 

Till alla de fördrivna: månsken. Och ett land som inte är styckat. Det

är bara barbarer som blandar sport och politik. Det är bara barbarer

gör som monument av sina döda. En måne är inget monument. Varför

fortsätter den då att lysa?

 

*

 

Vi samlades utanför sjukhuset. Vi lade blommorna där, färgglada

plastblommor som inte kunde vissna. Eller lade vi dem på Möllevångstorget,

av respekt. Det var innan han vaknat ur koman. Vi började sova

med glasflaskor efter Ta natten tillbaka-demonstrationen. Vi bodde

på markplan och var övertygade om att fascister skulle ta sig in genom­

ett fönster. Vi bytte batterier på brandvarnaren och tejpade brevinkastet.

 

Vi sa: Nu har jag blivit som mor. Minns du flaskorna hon ställde bredvid

sängen på nittiotalet? Vi var barn då, vi lärde oss att skratta högre än

stöveltrampen. Nu behöver jag ett större territorium att sörja på. Den

här kroppen har blivit för liten.

 

Kämpa trottoarerna, kämpa gatlyktorna, kämpa övergångsställena,

kämpa flickorna som går hand i hand med sinamödrar över övergångsställena,

kämpa arbetarna vid fruktstånden som inte fått sitt morgonkaffe,

kämpa äpplena som rullat ut i rännstenen, kämpa jordgubbarna

som krossats under skosulorna på trottoaren, kämpa han som ligger i

respirator på Lunds lasarett, kämpa Malmö, kämpa i natt som om livet

hängde på det, för det gör det.

 

*

 

Han tar bussen hem efter jobbet. Kroppsdelarna vilar i sätet, men värken

växer. Han lyckas aldrig veckla ut sig. När han kommer fram till

Lindängen ska han köpa godis. Han ska lägga sig raklång i soffan så

att tyngden försvinner. Men han är inte hemma än. Han är på bussen.

Jag ska döda alla islamister, skriker en man. Han vänder sig inte om,

fortsätter att stirra in i sätet. Jag ska döda er alla, skriker mannen. Han

vänder sig om. Han ser en yxa. Han ser sina kroppsdelar utifrån. Lår,

fötter och ryggkota mot sätet. Han tar en bild på mannen. Som om ett

fotografi skulle kunna få våldet att stelna till minne. Ingen säger något. Bussen åker vidare. Än är vi inte framme.

 

*

 

Vi är glömskans arkiv. Vi arkiverar glömska. Glömskan är den fadda

smaken av ett efteråt som inte går att svälja. Vi gurglar underordning i

gommen. En dag ska vi spotta.

 

*

 

Barnen var tolv och nio år på rymmen från ett HVB-hem när deras

huvuden dunkades i marken av vakter på Centralstationen. En svart

mor till ett svart barn: Vi flyttar till stjärnorna nu. Där får vi mer syre.

 

*

 

Ljuset när det silas genom höghusen. Det svider i ögonen, det är likadant

varje gång våren kommer. Ett år bröt kravallerna ut samtidigt som

knopparna. Vi sprang mellan gårdarna med stenar i handen. Om de tar

våra källarmoskéer ska vi ta deras gudlösa nätter. De vet precis vad de

gör och ändå gör de det. Nu är det morgonen efter elden, utbrunna

bilar längs vägen. Någon går till skolan som är sönder. Någon frågar

chans för första gången. Två syskon studsar sockerstinna i en hoppborg

under Eidfirandet. När de krockar med ett vitt barn suckar ingen.

 

April

 

Jag föddes under kriget. Jag vet att krig aldrig kan vara en liknelse. Ändå den dagen i Limhamn. Det kändes inte som en demonstration.

Det kändes som ett slagfält.

 

*

 

Bössorna skramlar på andra språk än svenska. Gågatans alla pengar.

En morgon i april orkestrerar vi oljuden till en sång oförsonlig som minnet.

 

 

Maj

 

Så många år har gått sedan fördrivningen att vi minns våra minnesdagar

tydligare än hemlandet. Men i byrålådanligger nyckeln till farmors

hus, metallen förmultnar inte. Ett barn döps efter en mördad journalist.

De är förbundna till varandra, den döda till den levande. Likvakan

misshandlas av militär. Flaggan som draperar kistan har för starka färger.

I Malmö bär barnen katastrofen i samma hand som sina ballonger.

De skriker om ett land de fördrevs från långt innan de föddes: Du vet,

vi var flyktingar långt innan vi hamnade här. Rulla oliverna tillbaka till

träden, rulla träden tillbaka till trädgården, rulla trädgården tillbaka den

sista festeninnan huset demolerades, till vattnet vi drack sorglöst innan

ranson­ eringen, rulla tillbaka tiden tills landet är vårt igen, rulla fram

tiden tills landet är vårt igen, de döda kommer åter då, de döda lämnar

oss inte igen.

 

*

 

Åstorp. Grönskan kring förvaret. Ett stängsel och ett fönster. Det knastrar,

hör du oss? Kan du se oss på andrasidan fotbollsplanen? Han

säger: Vi är rädda att bli smittade. Vi är så många i samma rum. De

ger oss ingen tvål, inga framtidsutsikter. Han säger: Var har ni varit?

När kommer ni igen? Vi är glömskans arkiv. De byggde flyktingfängelserna

här så att vi skulle glömma er. Men vi glömmer er inte.

 

Juni

 

Med nål broderar studenterna fast sin skönhet. Sytråden är snabba

bilar som tutar i bakgrunden. Kurdistans flagga vajar i sommarnatten.

Hon är vacker i det vita. Hon är brun i det vita. Ingenting är försent än.

 

*

 

Vi är glömskans arkiv. Vi arkiverar glömska. Glömskan är tunn och

tung, som dimma. Vi sorterar den i olika mappar. En mapp kallar vi levande.

För den andra har vi inget namn.

 

Juli

 

Kaspiska havet är inte heller ett hav. I Folkets park svalkar plaskdammen

barnfötter. En liten flicka trycker gång på gång ner plastbollen.

Men den flyter upp till ytan igen. Jin, jihan, azadi ropar hon och

springer genom fontänen. Inga drömmar går att dränka här.

 

*

 

Vi är glömskans arkiv. Vi dammar av lögner om det som hänt. Vi tonsätter

tystnader om det som inte hände. Vi sammanför kroppsdelar till

människor. Vi sammanför procentsatser till namn. Vi hissar upp minnet

till dödsriket.

 

Augusti

 

Jag glömmer aldrig stämningen vid grinden. Hur en kvinna som liknade

min mor sa: Jag är här för att visa att vi står för mänskliga rättigheter.

Polisen red rakt in i en folkmassa på fyrahundra personer. Om och om

igen gjorde de det. Nazisterna har passerat. Klungor av slagna. Kall bris

från havet. Människor håller om varandra i nederlaget. En kvinna ropar

avskum från balkongen. Inte åt nazisterna, åt dem som stör ordningen.

Hon häller en hink med kallt vatten över skriken. Nu hörs inte ens nederlaget.

Så som ingen död kan återuppväckas. Så som inget minne är

värdigt munnen. Så som de passerar fast vi upprepar att våra kroppar

är en gräns.

 

*

 

Fjärma folkmassan, fjärma poliserna som rider ner skriken, fjärma hovarna,

fjärma tyglarna ur handen, fjärma asfalten där ett barn blöder

ur huvudet, fjärma skygglapparna från ögonen, fjärma ögonen, fjärma

människornas minne av vad de såg där, fjärma hästarna, låt dem

galop­pera med ryggen före genom historien.

 

*

 

Jesusparken är ingen park, säger folk som inte bor i Malmö. Det är

bara lite brun grönska mitt i asfalten. Hans barn kallar buskarna skog.

De leker till ljudet av sirener och måsar som bråkar om pizzarester.

Klättra inte på stenen, skriker han till barnen. Ännu ett avslag till den grå massan av avslag. Ännu en vars framtid de omöjliggjorde. De skriker

inte om historiens upprättelse. De skriker inte att hon för alltid är

närvarande. Ett självmord kan ingen utkrävas ansvar för. En död drottning

kan ingen ge upprättelse. De står bara och gråter. Tårarna tar inte

slut. De kapslas in i stenens minne. Han tar sina barn i handen och

vandrar ut ur skogen.

 

September

 

I en glasburk av svart ensamhet. I en glasburk av svart mod. I en rättegång

av vit makt. Studenter i Lund som skojar. Studenter i Lund som

hänger svarta i snaror. I en glasburk av svart värdighet. I en glasburk av

svart desperation. I en glasburk reser han sig upp. I den vackraste kostymen.

Glöm inte: Att vi också är människor.

 

*

 

Hon kommer aldrig att fatta att hon dumpade henne. Att hon är på

Babel nu, på jakt efter händer att glömma henne med. Gå inte ut i

mörkret, sa mamma. Det är då han skjuter. Men hon måste dansa­

ikväll. Gå inte hem själv, sa storasyster. Det är då han skjuter. Men

hon måste stanna tills ljusen tänds. När hon går hem är det mitt i natten,

gatorna är öde. Hon har inte hånglat med någon. Hon har sin gula

jacka på sig. Hon har valt just den. Om han skjuter. Om hon faller. Om

de hittar henne på marken. Då ska hon skina som en sol. Då ska hon

hitta henne och ångra sig.

 

Oktober

 

Vi är glömskans arkiv. Vi arkiverar glömska. Vi gömmer minnet i munnen

som en klubba. Tungan söker sig till såret som socker. Jag tycker

att vi arkiverar fel saker. Kan vi inte minnas en dag när vi inte dör. Kan

vi inte berätta historien som en fantasi vi kanske hade. Jag tycker att vi

ska glömma vad de gjorde mot oss. Glömma det för att minnas att vi

var människor. Eller har du glömt det?

 

*

 

Hon bär ner barnens sommarkläder i källaren. I det dammiga skrymslet

lägger hon ner shorts och simpuffar i plastbyttor från Ikea. De är

så små än. Det vet inte att de har andra namn än namnen de fått av

henne. Om någon skriker klanbarn efter dem vänder de sig inte om. De

fortsätter bara att balansera som tre elefanter på vägkanten.

 

*

 

I Rosengårds centrum blastar vi musiken. En tvååring äter churros, ansiktet

klibbigt av florsocker. En sexåring dansar till hemlandets toner.

De har sina finaste kläder. De föddes efter slaveriet. Jägersrovägen, du

får inte glömma. Amiralsgatan, du får inte glömma. Norra Grängesberg,

du minns väl. Att slaveriet avskaffades av människor som drömde

om mänsklighet. I rondellen kastar någon en flaska. Glaset krossas

vid en svart pappas fötter. Upphäv slavdokumenten, upphäv auktionerna,

upphäv handelshamnarna, upphäv skeppen, upphäv masterna,

upphäv trädet som masterna huggits ut ur, upphäv skogarna där träden

växte, upphäv tjugo miljoner människor över haven, upphäv haven

som en bottenlös grav, upphäv havsbottnen.

 

November

 

Till minne av 1938. Till minne av nionde november. Det är alltid för lite

människor som samlas på torget. Kanskeär det kylan. Kanske är det

mörkret som suger upp en. Kanske är det fantasin om att våldet är långt bort. Ögonen som blundar för hakkorset på synagogans fönster.

Vi skickar eld mellan oss i natten. Vi frågar varandra hur man namnger

pogromer. Till minne av mormor. Till minne av kvinnan jag aldrig fick

träffa, vars namn du bär.

 

*

 

Om de avhyser oss från lägret nu. Lägret vi byggt på förorenad mark.

Om de måste identifiera oss för att avhysa oss. Om vi saknar identifikationshandlingar.

Om vi är hundratals som lever här. Om vi inte har

tillgång till toaletter och vatten. Om de avhyser oss med hänvisning till

miljölagen. Belägra miljölagen, belägra lagboken, belägra stadshuset,

belägra stadshusets toaletter, belägra han som spottar i den utsträckta

koppen, belägra dem fria från sorg, belägra containrarna med stulna

tillhörigheter, belägra bussen hem, belägra kyrkorna och kulturhusen,

belägra minnet så som minnet ska belägra det återstående livet.

 

*

 

Han har svettats hela dagen i köket. Nu ska han ta bussen hem. Måsarna

äter av fruktresterna på Möllevångstorget. De sjunger varningssånger.

Kniven. I halsen. I bröstet. I ryggen. I luftstrupen. I halspulsådern.

Det ser inte ut som att han lever, säger ett ögonvittne. Hans

kropp är ett angrepp mot västvärlden, säger knivmannen när domen

faller.

 

December

 

Det är år av arbete och ansträngning. När vilan kommer blir den vår

första och sista. Minnet ska göra oss mänskligare, inte förhärdade

som stenar. Den enskildas minne ska uppgå i det gemensamma. Det

är bara så historien kan bli en kaststjärna. Ni som frågar om minne av

förlust. Varför frågar ni inte om minnet av segrar.

*

Folkhögskolan brinner som vinterbrasa. Om den fortsätter att brinna

blir en av oss knivhuggen till våren.

*

Vi är glömskans arkiv. Vi arkiverar glömska. Vi riktar oss till alla som vill

vända samhället ut och in. Vi är glömskans arkiv. Vi har levt och vi vill

leva.