Varför måste vi minnas gamla förluster, när nya hela tiden äger rum? 

Minnet sitter i kroppen på den/de som har utsatts för rasism/apartheid. Medierna tar upp det som händer just nu; endast braskande ögonblicksbilder – men för att förstå det som händer behövs en förklaring i vad som hänt historiskt annars blir det förvrängt/obegripligt. Minnet om det som hänt är viktigt för motståndet – den enskildes minnen måste bli en del av en kollektiv kamp för att fungera som motstånd. 

Har minnet en särskild funktion i antirasistisk kamp, till skillnad från andra kamper?

Vi arbetar för att stärka vår gemenskap och därigenom kan vi stå enade emot rasistiska föreställningar och tvång som beskriver oss utifrån ett normativt samhälle. Vi är folk med flera religioner, etniciteter och tillhörigheter. Men vi bli förminskade till att vara ”arab”. Arab som beskrivs utifrån västs och på ett nedvärderande sätt. Den på­tvingade kategori­seringen på grund av arabiskklingande namn, leder inte enbart till vår utestängning i samhället, utan även till självhat och på ett mentalt plan en förminskningskänsla hos våra barn. Barnen tärs mellan att tillhöra det normativa samhället som inte accepterar de och deras vilja att vara sig själva. Det vill säga en blandning med allt vad det innebär.

Är minne alltid en form av motstånd?  

Vi lever alltid i historien. Det innebär för mig en insikt om att våra positioner, identiteter och konflikter inte arbiträra, utan resultatet av tidigare och ännu pågående konflikter. Det innebär också att vi inte är fria (per definition inte kan vara fria) att avgöra vilka vi är och vart vi har möjlighet att röra oss. Men det faktum att vi lever i historien och att den formar våra identiteter är ocks djupt meningsfullt, för oss som indi­vider och som rörelser. Det förbinder oss med en berättelse som är större än vi själva,med kollektiva identiteter och kamper. Därför är också möjligheten att ta del av sin historia och få den erkänd så viktig för människors upplevelse av upprättelse, stolthet och gemenskap. Ni frågar om minnen av ”förtryck, motstånd och förluster”. Men det är ju mycket viktigt att också minnas segrar och andra stunder av stolthet, så jag funderar på varför ni inte också frågar om dem?

Vilka minnen av förtryck, motstånd och förlust är särskilt centrala för er rörelse?

Det är bra att hantera förlust och förtryck, och det formar arkivet, men det är inte det som beskriver arkivet. Inte förlusten i sig. Det finns en tendens att man ser förlust som att vilja reparera något. Vi försöker låta bli att reparera.Det är inte riktigt vårt arbete.När man reparerar så måste man också utgå ifrån de som har orsakat förlustens villkor för hur reparationen ska se ut. Det är produktivt att se det som inte finns, men det vi gör är att sedan se vad vi kan skapa utifrån våra egna förutsättningar. Det är viktigare än att förhålla oss direkt till vad förlusten väcker inom oss. Vi fokuserar på minnen av det vardagliga. Det som finns i det relationella och i våra intima liv. Det som ofta är lite svårare att arkivera än de stora händelserna och minnena och personerna som är en del av det. Vad händer med minnena som är ständigt närvarande?

I Malmö så finns olika minnes­monument av dödsskjutningar, minnesmonument som folk gör i form av blommor. Det är inte staden som är ansvarig för det eller gör något för att sörja dessa kroppar. Men vad händer med oss som lever konstant med en rasifierad kropp som går förbi det här. Och får se det här ännu en gång. Det är tankar som vi inte riktigt vet vad vi ska göra med. Minnen överallt i staden.